Studiebesök nr 2, 16 feb

Under ett besök i hemlandet Stockholm strosade jag längs den gata jag på så många vis avskyr, Drottninggatan. För er som inte är bekanta med Drottninggatan så hör det till att trängas med folk, känna av stadens stress och även irritation. Det är en sådan gata där man blir irriterad om en person stannar till för att leta efter telefonen i handväskan och nåde den stackare som behöver stanna helt för att knyta sitt skosnöre. Då får man räkna med att bli trampad på. Emellanåt stöter man även på hemlösa och gatumusikanter längs denna gata. Ibland handlar det även om kombinationen hemlös gatumusikant. Inte helt ovanligt att detta kryddas med ett missbruk. Inte direkt att ens dag brukar bättre av att se ytterligare orättvisor och hemskheter när man redan är irriterad, stressad och ofta önskar att man var någon annanstans..

Men då och då står man där på den fruktade gatan, helt stilla, i nuet. Denna gång var det toner från en ensam gitarr och en dov röst som fick folk att stanna upp. Han sjöng en låt jag aldrig hade hört förut, men som på många sätt kändes bekant då den fyllde mig med välbekanta känslor. Han lyckades med det extraordinära. För ett tag stannade han upp den ständigt rörelsefyllda Drottninggatan. Alla bekymmer var som bortblåsta. Han gav mig en känsla av här och nu. Alla dessa, för varandra, helt okända människor förenas genom denna enda mans ord och toner.. 
 
Tyvärr blev mitt filmklipp mer eller mindre horribelt och gör inte denna man någon rättvisa. Därför delar jag med mig av en annan av Drottninggatans fantastiska gatumusikanter.. Jag har själv haft äran att se denna man uppträda på Drottninggatan vid ett flertal tillfällen och under flera år och än idag (tips: vår, sommar, tidig höst!). Varje gång fyller han mig med en känsla av ro och kärlek. Detta klipp är från 2008, då denna man vid namn Dave Stewart blev inbjuden att uppträda i ett tv-program. (Tips två: Finns många fler klipp på youtube).

Låten och budskapet är ju inte helt fel heller...